Göran Malmqvist 1924-2019

 

Göran Malmqvist bild0001 (2)

Text: Johan Fresk OCH Christina Nygren  FokusKina #4 2019
När Göran Malmqvist avled i oktober i år 95 år gammal innebar det slutet på en enastående gärning som lärare och forskare, översättare och kulturförmedlare. Han inledde sina kinesiska studier efter att i ett par år läst latin och juridik vid Uppsala universitet. Redan tidigt blev han intresserad av daoistisk filosofi och förbryllades över att de översättningar han fann var mycket
olika. Han vände sig till den världskände sinologen Bernhard Karlgren och deras möte resulterade i att Göran Malmqvist kom att ingå i en studiegrupp för sinologi som leddes av Karlgren och som blev helt avgörande för Malmqvists fortsatta studier och forskning. Under resten av sitt liv såg Malmqvist Bernhard Karlgren som den främste av alla tiders sinologer. Uppskattningen verkar ha varit ömsesidig då Karlgren ansåg Göran Malmqvist som ovanligt begåvad och uppmanade honom att bege sig till provinsen Sichuan för att studera några dialekter som ännu inte beskrivits.

Malmqvist begav sig 1948 till Sichuan och vistades där till 1950. Han bodde under en period i ett  buddhistkloster där han under ledning av en insiktsfull abbot fick möjlighet att vidga sina kinesiska vyer, stärka sitt intresse för litteratur, konst och filosofi och fördjupa sin lust och talang att berätta. Under åren i Sichuan vidareutvecklade han sina intressen för fonologiska och filologiska studier och med tiden fördjupades också hans intresse för kinesisk kultur. Men även inom den privata sfären var tiden i Sichuan högst betydelsefull eftersom han då kom i kontakt med Ningtsu som redan 1950 blev hans hustru. De begav sig till Sverige och fick så småningom tre söner tillsammans. Båda undervisade i kinesiska och deras hem präglades av öppenhet och gästfrihet, vilket många av deras studenter kan vittna om.

Efter att ha avlagt filosofie licentiatexamen 1951 arbetade Göran Malmqvist ett år som lektor vid Uppsala universitet och kom under de följande femton åren att verka utomlands, som lektor vid School of Oriental and African Studies i London, som Sveriges kulturattaché i Peking och först som lektor och senare som professor och dekan vid Australian National University i Canberra 1961-1965. Särskilt tiden i Peking stimulerade hans intresse för kinesisk litteratur men han fortsatte också att ägna tid och kraft åt lingvistik och filologi i Bernhard Karlgrens anda.
1965 ÅTERVÄNDE MALMQVIST till Sverige och utnämndes till professor i ”sinologi, särskilt det nykinesiska språket”, vilket var den första lärostolen i sinologi vid Stockholms universitet. Djupt förtrogen och i beundran av Karlgrens forskning om klassisk kinesiska ville Malmqvist ändå vidga sinologins ramar så studier av modern kinesisk kultur också skulle bli en viktig del av sinologin. Så snart han tillträtt som professor i Stockholm utformade han kursplaner som satte studier av modern kinesiska i centrum, vilket inte hindrade att även klassisk kinesiska ingick i undervisningen redan på grundnivå. En viktig aspekt när det gällde läromedel var att Malmqvist egentligen inte var förtjust i läroböcker utan ville att studenterna så tidigt som möjligt skulle börja läsa ”riktiga”texter. Han ansåg det även viktigt att i språkundervisningen för nybörjare förmedla kunskaper i kinesisk kultur.

Göran Malmqvist hade visserligen inget emot att studenterna valde klassiska ämnen men var samtidigt angelägen om att få fram avhandlingar som behandlade modem kinesisk kultur – en förnyelse och modernisering av kinesisk kultur. Han såg tydligt att Kina skulle bli viktigare i världen och att det skulle komma att finnas behov av människor som behärskar det kinesiska språket och är förtrogna med det kinesiska samhället, en oundgänglighet för att förstå det moderna Kina.
I ALLT STÖRRE utsträckning ägnade Malmqvist sig åt populärvetenskapligt författarskap och litterära översättningar och producerade i snabbtakt skrifter om historia och litteratur. Samtidigt fortsatte han i en allt stridare ström att översätta klassisk och modern kinesisk litteratur, prosa och poesi. Många av hans översättningar var stora krävande arbeten som Berättelser från träskmarkerna j fyra volymer och Färden till Västern i fem volymer.Det passade Malmqvist mycket väl att översätta dessa romaner som bygger på en muntlig berättartradition, full av skrönor och mustiga inslag, särskilt som han själv var en god berättare med särskild fascination för gränslandet mellan fantasi och verklighet. Översättningarna av dessa klassiska talspråksromaner har setts som Göran Malmqvists mest imponerande översättningsprestationer, för att inte tala om mästerverk. Med översättningar av kinesisk samtidslitteratur gjorde han en mycket viktig insats som introduktör av landets nutida litteratur. Samtidigt blev han en kulturförmedlare i bägge riktningarna genom sina egna översättningar av Tomas Tranströmers författarskap,som lämnat avtryck i den kinesiska litteraturen, och genom uppmuntran till utbyte och kulturexport till Kina av svensk litteratur som t.ex.Astrid Lindgrens böcker i översättning till kinesiska av Li Zhiyi.

Göran Malmqvist invaldes i Svenska Akademien 1985, som den första sinologen i denna församling, och satt kvar som ledamot fram till sin död. Under hans tid i Svenska Akademien tilldelades två kineser Nobelpriset i litteratur, Gao Xingjian (som sedan flera år levde i Frankrike) 2000 och Mo Yan 2012. Han var ledamot inte bara av Svenska Akademien utan också av Kungliga Vitterhetsakademien och Kungliga Vetenskapsakademien. Malmqvist, som var aktad över hela världen, var hedersdoktor vid The Chinese University of Hong Kong, Karlsuniversitetet i Prag och Stockholms universitet samt utländsk ledamot av Danska Akademien. Han förärades en lång rad priser, däribland Kjellgrenpriset och Kungliga Vetenskapsakademiens översättarpris.

Senare i sitt liv började Göran Malmqvist, vid sidan av att alltid verka för och översätta kinesisk klassisk och nutida litteratur, intressera sig för kulturen i Taiwan. Det var under ett besök där som han träffade kulturjournalisten och redaktören Chen Wenfen, som han gifte sig med 2006 och som han levde med fram till sin död. Under denna tid verkar hon ha inspirerat Malmqvist till att alltmer även skriva på och översätta till kinesiska.

Sedan sin första period av studier och forskning i Kina då han mötte den daoistiska filosofin fortsatte Malmqvist under hela livet att läsa de daoistiska klassikerna, som han ofta citerade. Han utgick från att världen inte är vad den verkar vara. I en intervju i maj i år fick han frågan om han någonsin tänkt på döden. Han svarade: ”Nej det har jag inte, det har jag inte hunnit med. Det är tillräckligt med att hinna lära sig leva” .

Professor emeritus Torbjörn Loden har i nummer 160 av tidskriften Orientaliska studier skrivit en 19 sidor lång och innehållsrik nekrolog om Göran Malmqvist. Merparten av informationen i denna text kommer därifrån. (Orientaliska studier kan beställas genom att mejla till: gabriel.jonsson@su.se).

 

Ur Berättesler från träskmarkerna från Den tjugoandra omgången i översättning av Göran Malmqvist.
– Aiya! skrek Wu Song när han fick syn på tigern. Han vältrade sig ner från den svarta stenen; slet till sig sin påk och duckade blixtsnabbt bakom stenen. Den väldiga besten, som var både hungrig och törstig, tog spjärn mot marken med framtassarna, tog ett väldigt språng rakt upp i luften och störtade ned mot Wu Song, som blev så vettskrämd att allt det vin som han hade bälgat isig med ens förvandlades till kallsvett!

Ord är för tröga att skildra hur snabbt det gick till när det hände! När Wu Song såg den väldiga besten komma störtande fram mot honom duckade han snabbt så att han hamnade bakom tigern. Det är mäkta svårt för en tiger att se en man som står bakom ryggen på den. Den väldiga besten planterade nu framtassarna i marken och gjorde ett tvärkast med bakkroppen men Wu Song duckade blixtsnabbt åt sidan. När tigern märkte att tvärkastet hade missat bytet vrålade den av ilska och det lät som när åskan slår och hela berget skakade! Styv som en järnstång pekade den väldiga bestens svans rakt upp i vädret. Plötsligt klippte den till med svansen men Wu Song räddade sig ännu en gång genom att kasta sig åt sidan Nu förhåller det sig så att när en tiger skall gripa sitt byte bär den sig alltid åt på det här sättet: först ett luftsprång, sedan ett tvärkast och till sist klipper den till med sin järnstångssvans. Om dessa tre attacker misslyckas blir tigern snopen och mister då strax halva sin styrka. När den väldiga besten inte lyckades klippa till motståndaren med svansen vrålade den ilsket och svängde runt for att åter anfalla Wu Song.

När Wu Song åter stod ansikte mot ansikte med tigern svingade han sin påk med bägge händerna och drämde till med all den kraft som han var mäktig: med ett väldigt brak föll ett stort träd till marken och grenar, kvistar och blad rasslade ned över Wu Song, som nu såg att han hade missat tigern: han hade i hastigheten drämt till ett murket träd! Hans påk hade splittrats och nu stod han där med stumpen i handen! Den ursinniga besten utstötte ett hiskligt vrål, gjorde ett kast med kroppen och tog ett väldigt språng mot Wu Song, som hoppade åt sidan och sprang några steg tillbaka. Just som tigern tog spjärn mot marken med framtassarna och hukade sig nedför att ta sats slängde Wu Song ifrån sig påkstumpen, tog med bägge händerna ett stadigt grepp om tigerns fläckiga hals och han hörde hur det knakade i kotorna när han pressade den väldiga bestens huvud mot marken! Den ursinniga tigern försökte kämpa sig fri, men Wu Song höll fast sitt grepp om tigerns hals och var just inte hugad att släppa taget! Han sparkade vilt mot den väldiga bestens huvud. Tigern vrålade av smärta när sparkarna träffade hans nos och hans ögon och två högar av gul lera hopades under tigerns kropp när den krafsade upp en djup grop i marken med sina framtassar! Wu Song pressade ned bestens huvud i lergropen och efter den omilda behandlingen förlorade tigern mycket av sin styrka. Wu Song fattade nu med sin vänstra hand ett stadigt grepp om tigerns fläckiga hals, släppte förstulet taget med höger hand, lyfte sin järnslägga till knytnäve och gick löst på tigern av alla krafter. När den väldiga besten hade fått lida sextio eller sjuttio knytnävsslag strömmade blodet fram ur ögon, mun, nos och öron! Tigern kunde inte röra sig längre, men den flämtande andhämtningen visade att den ännu var vid liv.

 

Fint gräs – svag bris – flodstrand
hög mast – ensam båt
förtöjd för natten
stjärnona träder ut
– den jämna slätten vidgas
månen väller fram
– den stora floden flyter
Kan lärda mödor skapa mig ett
namn när ålderskrämpor tvingat
mig ta avsked?
Omtumlad av stormvinden
– vad kan jag liknas vid?
En mås som svävar mellan
himmel och jord
(Tankar nedskrivna en natt under resa av Du Fu (7I2-770) i översättning av Göran Malmqvist.)

Fler inlägg