Levande traditioner visas på Dansmuseet

 

dansmuseet 1

Text Johan Fresk FokusKinas tidskrift #1 2019.

Huvuddelen av museets samlingar inköptes av grundaren Rolf de Maré (1888-1964). Han var dotterson till Wilhelmina von Hallwyl, en av Sveriges rikaste personer på sin tid, och hade därför resurser och möjligheter under sina resor runtom i världen, med början redan på 191o-talet, att börja bygga upp en samling av föremål relaterade till dans och teater. Rolf de Maré var 1920-1925 ledare för den Svenska baletten i Paris och målsättningen var att hitta ett unikt uttryck för varje balett. Det är delvis i det ljuset man skall se hans resor till Kina, Japan, indiska Tibet, Afrika och Indonesien – ett modernistiskt sökande efter det unika. Efter en resa i Asien under slutet av 3o-talet sände han till exempel 14 packlårar med inköpta föremål från Peking till Paris och sitt nya museum.

Rolf de Maré grundade 1931 världens första museum för dans, Archives Internationales de la Danse, i Paris. Efter kriget delades samlingarna upp och de utomeuropeiska föremålen samt samlingen om Svenska baletten transporterades till Stockholm där de idag utgör stommen i Dansmuseets samlingar. Dansmuseet grundades 1953 och var och är fortfarande ett av få museer i världen som är specialiserat på dans och teater. Museets förste intendent var Bengt Häger.

dansm2

Jag kommer av naturliga skäl att koncentrera mig på rummet som handlar om Kina men även föremålen i Japanrummet är väl värda att titta på. Jag har i min recension låtit mig inspireras av de utmärkta tematexter som är skrivna av Christina Nygren och som tjänar som en övergripande introduktion till utställningens olika delar. Tematexterna är väl värda att läsa och finns tydligt uppsatta i rummet. Annars finns det dessvärre ett stort problem med designen av utställningen och det är att Dansmuseet valt att sätta upp skyltar med siffror istället för skyltar med en kort beskrivning av varje föremål. Det innebär att man måste gå och hämta ett häfte som hänger på väggen för att få specifik information om ett föremål. Jag oroar mig för att detta leder till att många besökare därför går miste om information om de fantastiska föremål som visas på utställningen.

I KINA HAR TEATERN, dansen, sången och musiken stor betydelse både som högstämd scenkonst, folkligt nöje och ett medel att hålla kontakt med gudar och förfader. Dansen och teatern finns med i varje skede av människors liv och när årstiderna växlar. Teaterscenen bildar ett universum av historiska, mytologiska och gudomliga gestalter som tar plats bredvid scenens mänskliga hjältar och skurkar. Publiken förväntas å sin sida vara kunnig om musikens betydelsebärande effekter, symboliken i rörelser, kostym och sminkning samt i de ofta långa och invecklade berättelserna med historiska eller mytologiska motiv. Karaktäristiskt för många föreställningar i Kina är sammansmältningen av text, musik, sång, dans och rollgestaltning, vilket ofta kombineras med jonglering, akrobatik eller ekvilibristiska stridskonster.

dansm3

 

På Dansmuseets utställning finns ett utmärkt tillfälle att ta del av denna rika och mångfacetterade tradition genom att till exempel starta med den centrala montern i rummet om Kina som visar upp dräkter och föremål från jingju (huvudstadsteater) i naturlig storlek, och sedan gå vidare och se hur samma rollfigurer återkommer både som stavdockor och som figurer och centralgestalter på nyårsbonader vid det traditionella nyårsfirandet.

JINGJU UPPSTOD FÖR drygt 200 år sedan i samband med kejsar Qianlongs (född 1710; regerade 1736-1796) 8o-årsdag år 1790. Då kom teatergrupper från olika delar av Kina till Peking för att vara med om firandet. Grupperna bar med sig olika regionala musikstilar, instrument och teaterkonventioner. På så sätt smälte den samtida teatern samman med en mängd olika och även betydligt äldre teater- och musikstilar. Efter ett par årtionden hade jingju funnit sin nyansrika och spektakulära uttrycksform så som vi ser den idag. Musiken är viktig i jingju, främst för att stödja och bistå skådespelarna i sångavsnitt, dans och mimiskt spel. Vid sidan av den poetiska texten, sången och musiken framhölls även livlig akrobatik och koreograferade stridskonster.

Skådespelarna i jingju framställer en viss rolltyp enligt förutbestämda mönster, snarare än att gestalta en individ. Därför är det inte ovanligt att en äldre skådespelare uppträder som ung pojke eller att en flicka spelar en roll som gammal kvinna. Indelningen i rollfack är med sina fastställda schabloner en viktig del av den traditionella teaterns samverkande kodsystem. I jingju finns fyra övergripande rollkategorier: Mansroller (sheng), kvinnoroller (dan), målade ansikten Uingeller huaiian) och clowner (chou). Varje kategori har ett antal underavdelningar med sina egna kännetecken som avläses av publiken med hjälp av t. ex.dräkter, ansiktssminkning och rörelsemönster.

Vissa rollers ansiktssminkning har närmast en maskfunktion där skådespelarens anletsdrag inte är urskiljbara, medan andra rolltyper har mer realistisk sminkning som främst avser att försköna och förstärka utseendet. Skönhetsidealet betonar stora, öppna ögon, en rak näsa med hög näsrot och ett inte alltför runt ansikte.

Dräkterna i jingyu kan betraktas som symboliska till sin form och står snarare för typer än för särskilda personer. Dräkterna har ofta anknytning till den historiska verkligheten och går huvudsakligen tillbaka på Mingdynastins (1368-1644) klädstilar men ibland även till Qingdynastin (1644-19II) eller äldre seder och bruk. På Dansmuseet visas till exempel en dräkt av en domare samt en generalsuniform.

dansm4

 

Dräkten i siden, bomull, guld- och silkesbroderier och sammet, som föreställer domaren Bao Gong (Lord Bao) är väl värd att titta lite närmare på eftersom han är en mycket populär figur i den kinesiska traditionen och den mest kände domaren i kinesisk teaterhistoria. Rollfiguren var en verklig person som levde under norra Songdynastin mellan åren 999 och 1062. Under sin livstid nådde han en av de högsta posterna inom rättsväsendet och gjorde sig samtidigt känd för mod, omutlighet och för att alltid försvara de oskyldigas intressen.

PUBLIKEN BEUNDRAR Bao Gongs oegennytta och hans rättvisa ”järnansikte” . Detta lär också vara anledningen till att rollen på scenen framställs med svartblänkande ansikte och med kinderna skimrande i mörkt svart/rött. Hans ansiktssminkning kännetecknas även aven vit rundad slinga i pannan. På utställningen kan man också se Bao Gong i form av en stavdocka samt även avbildad på en nyårsbonad. Detta breda perspektiv, att kunna se en och samma rollfigur på tre olika sätt, möjliggörs genom Dansmuseets rika samlingar – både stavdocksteatern och de fina nyårsplanscherna är nämligen svåra att hitta på andra ställen idag.

Det för mig osökt in på en av museets verkliga rariteter och en av utställningens höjdpunkter. Stanna upp inför stavdocksteatern och ge dig tid att betrakta de fina detaljerna på dockorna och tänk dig tillbaka till tiden runt förra sekelskiftet när denna teatergrupp vandrade runt i Kina och på publikens begäran framförde sin variant av de kända teaterstyckena från jingju och regional teater.

Stavdocksteatern i Dansmuseets ägo är unik och har, som nämnts, använts av en resande teatergrupp, sannolikt runt sekelskiftet 1900. Den förvärvades av Rolf de Maré vid mitten av 193o-talet. Scenbyggnaden är fragmentariskt bevarad men innehållet i kistorna, som bars av gruppmedlemmarna mellan spelplatserna, är väl bibehållet och uppvisar stora variationer i uttrycksmöjligheter. Lösa dockhuvuden, hattar, skor och fint sydda kostymer kan kombineras för att passa till den kinesiska teaterns alla rollfigurer. Kistorna är dekorerade med lotusblommor, orkidéer och krysantemum och andra lyckobringande symboler.

UNDER KULTURREVOLUTIONEN (1966-1976) förbjöds alla traditionella teaterformer och ersattes av ett fåtal modellföreställningar för teater, dans och musik som var de enda verken som fick uppföras. Under dessa år förföljdes dock- och skuggspelsteatern med stor kraft eftersom den ansågs vara särskilt kopplad till vidskeplighet. Många dock- och skuggspelsteatrar förstördes. Därav det helt unika att en stavdocksteater faktiskt finns bevarad på Dansmuseet i Stockholm.

Det traditionella kinesiska nyåret, Chunjie (Vårfesten), infaller vid andra nymånen efter vintersolståndet och varierar mellan den 20 januari och 19 februari. Den omfattande festivaltraditionen tar sig varierande uttryck på olika håll i landet. Det nya årets första dagar tillbringas i trevlig samvaro med församlade familjemedlemmar. Högtiden förbereds noggrant med städning och matlagning. Hemmet pyntas med lyckobringande nyårsbonader som avbildar gudomar, mytologiska berättelser, det nya årets symboliska djurfigur samt tecknet fu (lycka),välnärda barn och motiv från kända traditionella teaterstycken.

Dansmuseet har en mängd av dessa tryckta planscher i sina samlingar. Ingen var intresserad av dessa enkla dekorationer, och
vi kan tacka Rolf de Marés framsynthet för att han köpte in dessa bonader. Ta till exempel nyårsbonaden med ett teatermotiv som trycktes i närmare en miljon exemplar under slutet av 50-talet och som visar en scen ur jingju-föreställningen av stycket ”Genskjuten av den kejserliga vagnen” (Da luan jia) där den nu välbekante domaren Bao Gong bringar klarhet i en invecklad rättstvist.

Ett annat exempel på intressanta nyårsbonader är en serie om fyra längder (16 bilder) som framställer den välkända berättelsen om de båda ungdomarna Liang Shanbo och Zhu Yingtai som är ett av den lokala yueju-teaterns mest populära stycken. Det unga paret nekas gifta sig med varandra och sörjer sig till döds. Vid begravningen lösgör sig två vackra fjärilar ur gravkullarna och flyger mot himlen tillsammans. Denna bonad var mycket populär och trycktes i över två miljoner exemplar under 50-talet. De vackra kostymerna, både som människor och fjärilar, för de olyckliga ungdomarna finns att se i hörnrnontern. Kopplingen mellan den levande teatertraditionen som en integrerad del av det folkliga nyårsfirandet och teaterkunnandet blir härigenom väldigt tydlig.

dansm5

SIST MEN INTE minst finns en liten monter om Tibet. Dess föremål fick Rolf de Maré som gåva i indiska Tibet. Kinesiska Tibet var stängt när han besökte Kina i slutet av 50talet. Dräkterna i montern har använts vid religiösa ritualer och är till skillnad från övriga föremål inte kostymer som används vid teater- och dansframträdanden. Dansen i Tibet är nära förbunden med den buddhistiska religionsfilosofin och den har en framträdande roll vid tempelritualer och vid klostrens stora religiösa fester där lamornas cham-danser är av största betydelse. Den tibetanska buddhismen har influerats av inhemska bon-ritualer där de medverkande bär ålderdomliga dräkter och snidade masker, ofta djurhuvuden, som gestaltar andar från den besjälade naturen, gudomar eller aspekter av Buddhas väsen.

Cham-dansen uppförs av speciellt tränade munkar och varje dansrörelse och gest uttrycker en strängt föreskriven symbolik. Dansens viktigaste funktion är att vara en fysisk manifestation av gudomligheter.

Lägg också märke till den ovanliga bronsskulpturen i Tibetmontern som föreställer gudomen Shamvara och hans gemål Vajravahari. Det sammansatta uttrycket av stillhet och vrede är typiskt för ”Heruka-gudomligheter” (vredgade gudomar som nått buddhistisk upplysning). Vanliga symboler är Shamvaras tolv armar och fyra ansikten, omfamningen av sin gemål med vajra (som symboliserar både en diamant och en åskvigg) och klocka i en ”hum-gest” (omfamning). Hårfrisyren är som en yogi med en månskära vid sidan. Skulpturer av detta slag används vanligen som meditationsföremål inom den tantriska buddhismen.

Sammanfattningsvis tycker jag att utställningen är mycket sevärd eftersom Dansmuseets föremål håller så hög klass. Att utställningens Kinadel bara omfattar ett rum ger besökaren möjlighet att verkligen se ordentligt på föremålen och leva sig in i de spännande och mestadels levande teatertraditioner som gestaltats. Det hade naturligtvis varit mycket intressant om museet hade publicerat en liten katalog för att ge samlingen och föremålen rättvisa.